Ur Framför Lagen; essä om Franz Kafkas novell
av Jacques Derrida

* * *
”Framför Lagen” är titeln på en berättelse. Dess första sats lyder: ”Framför lagen står en dörrvaktare.” På varsin sida av det osynliga drag som skiljer titeln från texten benämner det ena uttrycket hela den text vars sammanfattande egennamn och titel det är, medan det andra anger en situation, personens belägenhet sådan den lokaliseras i berättelsens inre geografi. Det ena uttrycket, titeln, befinner sig framför texten och stannar utanför om inte fiktionen så åtminstone det fiktiva berättandets innehåll. Men ändå, trots att den stannar utanför det fiktiva berättandet, utanför den historia som berättelsen återger, förblir titeln (Framför lagen) en fiktion som också den signerats av upphovsmannen eller hans ställföreträdare.

* * *
I Kafkas berättelse vet man inte vad slags lag det rör sig om: moralens, rättens eller politikens osv. Det som förblir osynligt och dolt i varje lag kan man alltså anta vara lagen själv, det som gör att dessa lagar är lagar, lagarnas lagiskhet. Frågan om sökandet är oundviklig. Lagen ger sig i en vägran, utan att yppa sin härkomst eller sitt läge. Denna tystnad och denna brist på sammanhang utgör lagens fenomen. Att träda i förbindelse med lagen innebär att på en gång bete sig som om den inte hade någon historia eller i varje fall inte längre var beroende av sitt framträdande i historien och i samma stund låta sig fascineras, utmanas, tilltalas av historien om denna icke-historia. Det är att låta sig frestas av det omöjliga.

* * *
Om ni nu placerar er framför Framför Lagen och framför dörrvaktaren, och om ni inrättat er framför honom, som mannen från landet, vad ser ni då? Genom sin belägenhet känner mannen från landet inte till lagen, som alltid är metropolens lag, städernas och byggnadernas lag, det bevakade byggandets, stängslens och gränsernas lag, lagen hos utrymmen stängda av portar. Han blir därför överraskad över lagens väktare, mannen från staden, och betraktar honom ingående: ”Sådana svårigheter har mannen från landet inte väntat sig; lagen bör väl ständigt vara tillgänglig för var och en, tänker han, men när han nu närmare betraktar dörrvaktaren i sin pälskappa – hans stora spetsiga näsa, det långa glesa, svarta, tatariska skägget – beslutar han sig att dock hellre vänta, tills han erhåller tillstånd att träda in.”
Bestämmer mannen sig för att avstå från att inträda efter att ha verkat fast besluten att inträda? Inte alls. Han beslutar sig för att inte besluta sig, han beslutar sig för att inte fatta ett beslut, han uppskjuter han fördröjer och väntar. Men vad väntar han på? ”Tillstånd att träda in”, som det står? Men som ni säkert lagt märke till har detta tillstånd inte vägrats honom annat än som ett uppskjutande: ”Det är möjligt, men inte nu.”

* * *
Vi får också ge oss till tåls. Det som hejdar oss inför lagen, liksom mannen från landet, är det inte också det som förlamar och håller oss tillbaka inför en berättelse, dess möjlighet och dess omöjlighet, dess läsbarhet och dess oläsbarhet, dess mödvändighet och dess förbud?
Det tycks i förstone bero på lagens i grunden otillgängliga karaktär, till att börja med att man ”i förstone” alltid blir tillbakavisad. I viss mening är Framför lagen berättelsen om denna otillgänglighet, om omöjligheten att komma fram till berättelsen, den är historien om denna omöjliga historia, kartan över denna förbjudna färdväg: det finns ingen färdplan, ingen metod, ingen väg för att komma fram till lagen, till det som skulle äga rum i lagen. Denna otillgänglighet förvånar mannen från landet i betraktandets stund, i det ögonblick då han granskar väktaren, som själv är en granskare, övervakare, vaktpost, man kunde säga samvetet. Den fråga mannen från landet bär på är den om tillfartsvägen: definieras inte lagen just genom sin tillgänglighet? Är den inte, skall den inte vara tillgänglig ”alltid och för alla”?
Lagen, menar mannen från landet, borde vara universell. Han vill se eller röra vid lagen, han vill närma sig den, ”inträda” i den eftersom han kanske inte vet att lagen inte är till för att ses eller vidröras utan för att tydas. Det är kanske det första tecknet på dess otillgänglighet eller på den fördröning som den ålägger mannen från landet. Porten är inte stängd, den är ”öppen” som alltid, men lagen förblir otillgänglig.

* * *
Ville mannen från landet vinna tillträde till lagen eller bara till den plats där den bevakas?
Berättelsens två personer, dörrvaktaren och mannen från landet är båda framför lagen men eftersom de vänder sig mot varandra för att tala är deras ställning ”inför lagen” en motsatsställning. De två protagonisterna är bägge satta framför lagen, men de står emot varandra på ömse sidor av en omkastningslinje var markering i texten är just åtskillnaden mellan titeln och den berättande textmassan. ”Vor dem Gesetz” har givits en dubbel inskrift runt en osynlig linje som delar, åtskiljer och själv gör ett och samma uttryck delbart. Den gör två drag av ett.

* * *
Vi får inte glömma att också dörrvaktaren är skild från lagen, av andra dörrvaktare, som han säger: ”Jag är mäktig. Och jag är bara den lägste dörrvaktaren. Från sal till sal står dörrvaktare, den ena mäktigare än den andre. Blotta åsynen av den tredje kan jag inte ens uthärda.” Den lägste dörrvaktaren är den förste att se mannen från landet. Den förste i berättelsens ordning är den siste i lagens ordning och i hierarkin av dess företrädare. Och denne förste-siste dörrvaktare ser aldrig lagen, han uthärdar inte ens anblicken av de dörrvaktare som är framför honom. Mannen från landet, Människan, lagens anonyma subjekt, beslutar sig alltså för att ”hellre vänta”. Hans beslutade ickebeslut ger vara och varaktighet åt berättelsen. Tillståndet förvägrades honom bara skenbart, i själva verket fördröjdes, uppsköts, senarelades det. Allt är en fråga om tid, nämligen berättelsens tid, men tiden visar sig bara i och med att framträdandet uppskjuts.

* * *
Berättelsen säger oss inte vilket slags lag som uppträder på detta sätt i sitt icke-uppträdande: en naturlig, moralisk, juridisk eller politisk lag? Vad genus beträffar är den neutrum, grammatiskaliskt neutral på tyska, das Gesetz, varken femininum eller maskulinum.
Här vet man inte vad das Gesetz är, man är okunnig om vem det är. Och där börjar kanske litteraturen. En filosofisk, vetenskaplig eller historisk text skulle inte överlämna ett substantiv åt okunskapen. Här känner man inte lagen, man har ingen kunskapsförbindelse med den, det är varken ett subjekt eller ett objekt. Den låter människan bestämma sig fritt, den låter henne vänta, den överger henne. Lagen framställer sig (utan att visa sig, alltså utan att framställa sig) i detta okunskapens rum. Dörrvaktaren vakar över denna det osynligas skådeplats, och mannen vill se på den genom att sänka sig. Skulle lagen vara låg, lägre än han? Lagen står inte upp, och det är kanske ytterligare en svårighet för den som skulle vilja placera sig framför den. Hela denna berättelses bildvärld är ett drama om stående/sittande. I början, i berättelsens ursprung, står dörrvaktaren och mannen vända mot varandra. Vid slutet av texten, vid det oändliga men avbrutna slutet av historien, vid mannens slut, vid slutet av hans liv, är dörrvaktaren mycket större än den han talar med. I textens mitt, och dessutom livets mitt för mannen efter att han beslutat sig för att vänta, ger dörrvaktaren honom en pall och bjuder honom att sitta ned. Mannen blir ”sittande där i dagar och år”, i hela sitt liv. Han slutar med att, som man säger, bli barn på nytt. Barnet dör åldrat som ett litet barn framför en dörrvaktare som blir större, där han står och övervakar.
Det gamla barnet blir till slut nästan blint, men det vet knappt om det, ”han vet inte om det verkligen håller på att mörkna omkring honom, eller om det endast är hans ögon som bedrar honom. Men väl urkiljer han nu i mörkret en glans som outsläckligt frambryter ur lagens dörr.” Detta är skriftens mest religiösa ögonblick.

* * *
Jag avslutar. Det är dörrvaktarens sista ord: ”Jag går nu och stänger den”, jag stänger porten, jag avslutar.
Mannen nalkas sitt slut utan att nå sitt slutmål. Ingångsporten är bara avsedd för honom och väntar bara på honom, han kommer fram till den men inte in i den, han lyckas inte komma in. Sådan är berättelsen om en tilldragelse som kommer fram till att inte anlända. ”Dörrvaktaren märker att mannen redan nalkas slutet, och för att nå hans avtagande hörsel, ryter han till honom: ’Här kunde ingen annan vinna tillträde, ty denna ingång var bestämd endast för dig. Jag går nu och stänger den.’”
Och detta är det sista ordet, berättelsens avslutning eller upphörande.
Texten skall vara porten, ingången (Eingang), som dörrvaktaren stänger till. Genom att tillsluta tinget kommer han att tillsluta texten. Som emellertid tillsluts om intet. Berättelsen ”Framför lagen” skulle inte berätta eller beskriva något annat än sig själv som text. Inte i en garanterad spegelbild med något slags självrefererande genomskinlighet, utan i textens oläsbarhet. Texten vakar över sig själv, liksom lagen. Den talar bara om sig själv, men då om sin egen icke-identitet med sig själv. Den varken kommer eller låter någon komma till sig själv. Den är lagen, den bestämmer lagen och lämnar läsaren framför lagen.
Låt mig precisera. Vi befinner oss framför denna text, som ju inte utsäger något klart, som inte presenterar något identifierbart innehåll bortom berättelsen själv. Oåtkomlig, onåbar för kontakt, omöjlit att fatta och sist och slutligen ogripbar, obegriplig, men också något som vi inte har rätt att röra. Trots dess icke-identitet med sig själv vad gäller dess mening eller bestämmelse, trots dess väsensbetingade oläsbarhet, presenterar sig och uppför sig dess ”form” som ett slags personlig identitet som har rätt till absolut aktning. Vem som än skulle göra ingrepp i denna texts ursprungliga identitet skulle kunna tvingas att inställa sig inför lagen. Detta kan komma att ske med varje läsare i textens närvaro, med kritiker, förläggare, översättare, arvtagare och lärare. Alla är de på en och samma gång väktare och män från landet. Från bägge sidor om gränsen.

Ur Politik, identifikation, subjektivation
Av Jacques Rancière

* * *

Vad är det politiska, lyder frågeställningen. Jag skulle helt kort svara: det politiska är mötet mellan två heterogena processer. Den ena är regerandet. Den består i att organisera ansamlingen av människor i en gemenskap och deras samtycke, och bygger på den hierarkiska distributionen av platser och funktioner. Denna process kallar jag polisen.
Den andra processen är jämlikheten. Den består i spelet av praktiker vägledda av förutsättningen att vem som helst är jämlik med vem som helst annan, samt omsorgen om att verifiera denna förutsättning. Det namn som passar bäst för att beteckna detta spel är frigörelsen.

* * *

Att den politiska reflektionen och aktiviteten idag befinner sig i ett dödläge beror enligt på mig på att politiken identifieras med manifesterandet av en gemenskaps egentliga egenskap. Det kan röra sig om den stora gemenskapen eller om de små. Det kan vara identifikationen av regerandets princip med gemenskapens egentliga egenskap, i det universellas, lagens eller rättstatens namn. Det kan tvärtom vara ”minoriteternas” krav på identitet i motsättning till den dominerande kulturens och identitetens hegemoni. Den stora och de små gemenskaperna kan utväxla anklagelser för ”tribalism” eller ”barbari”. De kan båda ha rätt i sina anklagelser och fel i sina anspråk. Jag menar inte att de ena och de andra är likvärdiga eller att de har liknande konsekvenser. Jag menar bara att de vilar på samma diskutabla identifikation. Det är polisens princip att presentera sig som aktualiseringen av en gemenskaps egentliga egenskap, att transformera regerandets regler till samhälleliga naturlagar. Men om politiken skiljer sig från polisen så kan den inte vila på en sådan identifikation.

* * *

Den enda politiska universaliteten är jämlikheten. Men denna är inte ett värde inskrivet i människans eller förnuftets väsen. Jämlikheten existerar och gör sin universalitet gällande i den mån den sätts i handling. Den är inte ett värde som man åkallar utan en universalitet som måste förutsättas, verifieras och bevisas i varje enskilt fall. (…)
När grupper som fallit offer för orättvisa träder in i behandlingen av en orätt, hänvisar de i allmänhet till mänskligheten och dess rättigheter. Men universaliteten finns inte i de begrepp som på så vis åberopas. Den finns i den argumentationsprocess som demonstrerar dessa begrepps konsekvenser, som säger vilket som är resultatet av det faktum att arbetaren är en medborgare, den färgade en mänsklig varelse, osv. Den sociala protestens logiska schema kan i allmänhet sammanfattas som följer: tillhör vi en viss kategori – medborgare, människor, osv – eller ej, och vad leder det i så fall till? Den politiska universaliteten finns inte i människan eller i medborgaren. Den finns i frågan om ”vad det leder till”, i dess diskursiva och praktiska verkställande.
Denna universalitet kan utvecklas genom att förmedlas genom särskilda kategorier. Till exempel kan arbetarna i Frankrike på 1800-talet konstruera sin strejk i form av en fråga: tillhör de franska arbetarna denna församling, fransmännen, som enligt konstitutionen är jämlika inför lagen. Frågan kan bli än mer paradoxal. Exempelvis kan de första franska feministiska aktivisterna formulera den så här: är en fransk kvinna en fransman? (…)
Konstruktionen av dessa fall av jämlikhet är inte resultatet av en identitet i handling eller demonstrationen av en grupps specifika värden. Den är en subjektivationsprocess.

Vad är en subjektivationsprocess? Det är formationen av ett en som inte är ett sig utan relationen mellan ett sig och ett annat. Detta kan man visa på ett exemplariskt sätt vad gäller det till synes entydigt identifierade namnet ”proletär”. Ett av dess första uppträdanden i Frankrike i modern tid återfinner man i rättsprocessen mot Auguste Blanqui 1832. När åklagaren frågade Blanqui om hans yrke, svarade han: ”proletär”. Åklagaren invände: ”det är inget yrke”. Varpå Blanqui svarade: ”det är yrket av en majoritet av vårt folk, som är berövad politiska rättigheter”. Ur polisiär synvinkel hade åklagaren rätt: att vara proletär är inte ett yrke, och Blanqui var inte vad man vanligtvis kallade en arbetare. Men ur politisk synvinkel var det Blanqui som hade rätt: proletär är inte namnet på en sociologiskt identifierbar grupp. Det är namnet på en utomstående, en outcast. På latin betyder proletarii helt enkelt de som bara lever och reproducerar sig utan att varken äga eller förmedla ett namn, utan att räknas som en del i stadens symboliska konstitution. Proletär var alltså ett passande namn för arbetarna, som namn på vem som helst, namnet på de utstötta, om man som därmed inte förstår ren paria, utan sådana som inte tillhör klassens ordning och därigenom utgör den virtuella upplösningen av denna ordning. En subjektivationsprocess är alltså en avidentifikations- eller avklassificeringsprocess.
Annorlunda uttryckt är ett subjekt ett in-between, ett mellanrum. Proletär var ”egennamnet” på de människor som var tillsammans i den mån de var mellan: mellan olika namn, ställningar eller identiteter; mellan mänskligheten och omänskligheten, medborgarskapet och förvägrandet av det; mellan statusen hos människan med ett redskap och människor som talar och tänker. Den politiska subjektivationen är verkställandet av jämlikheten – eller behandlingen av en orätt – av människor som är tillsammans i den mån de är mellan. Den är ett korsande av identiteter som grundar sig på ett korsande av namn: namn som kopplar en grupps eller en klass namn till namnet på det som är utom räkning, som kopplar ett vara till ett icke-vara eller ett kommande vara.
Detta nätverk har en anmärkningsvärd egenskap: det medför alltid en omöjlig identifikation, en identifikation som inte kan förkroppsligas av dem som uttalar den. ”Vi är jordens fördömda” är den typ av fras som ingen av jordens fördömda någonsin skulle uttala. Nårmare våra dagar, min egen generation, grundade sig politiken på en omöjlig identifikation – en identifikation med kropparna av de algerier som den franska polisen i det franska folkets namn slog ihjäl och slängde i Seine oktober 1961. Vi kunde inte identifiera oss med dess algerier men vi kunde ifrågasätta vår identifikation med det ”franska folk” i namn av vilket de dödades. Vi kunde alltså agera som politiska subjekt i intervallen eller sprickan mellan två identiteter, av vilka vi själva inte skulle kunna anta någon.

* * *

Den politiska subjektivationens logik är alltså en heterologi, en den andres logik, enligt tre bestämningar av alteriteten. För det första är den aldrig det enkla bekräftandet av en identitet, den är alltid samtidigt förnekandet av en identitet påtvingad av en annan, bestämd av den polisiära logiken. Polisen vill i själva verket ha ”exakta” namn, som markerar vilka platser och vilka arbeten människor anvisas till som sina egna. Politiken handlar i stället om ”olämpliga” namn, om misnomers som ger uttryck för ett fel och visar upp en orätt. För det andra är den en demonstration, och en demonstration förutsätter alltid en annan som den riktar sig till, även om denne andre vägrar att acceptera konsekvenserna. Den är konstitutionen av en gemensam plats, även om den inte är platsen för en dialog eller en strävan efter konsensus. Det finns ingen konsensus, ingen oskadad kommunikation, ingen reglering av orätten. Men det finns en gemensam polemisk plats för behandlingen av orätten och demonstrationen av jämlikheten. För det tredje medför subjektivationens logik alltid en omöjlig identifikation.

* * *

Men den politiska subjektivationens liv utgörs av avståndet mellan röst och kropp, av intervallen mellan identiteterna. Begreppen berättelse och kultur återför subjektivationen på en identifikation. Jämlikhetens process är en skillnadens process. Men skillnaden är inte manifestationen av en åtskild identitet eller konflikten mellan två identifierade instanser. Platsen för skillnadens manifestation är inte en grupps eller dess kulturs ”egentliga egenskap”. Den är en topos för ett argument. Och platsen för uppvisandet av denna topos är ett intervall. Det politiska subjektets plats är ett intervall eller en spricka: en sam-varo som mellan-varo: mellan namn, identiteter eller kulturer.

* * *

Från detta kan man dra motsatta slutsatser vad gäller samtiden. Å ena sidan är vi inte instängda i alternativet mellan universalism och identitet. Alternativet står snarare mellan subjektivation och identifikation. Det ställer inte univeralism mot partikularism, utan kontrasterar två idéer om mångfalden. (…)
Objektivt har vi knappt fler invandrare än vi hade för trettio år sedan. Subjektivt har vi många fler. Detta beror på att de då hade ett annat namn, ett politiskt namn: de var proletärer. Sedan dess har de förlorat detta namn, som hörde till den politiska subjektivationen, för att bara ha kvar sitt ”objektiva”, det vill säga identifierande, namn. Denne andre som inte har något annat namn blir därmed ett rent objekt för hat och förkastelse.
Den ”nya” rasismen är det hat mot den andre som ockuperar terrängen när den politiska polemiken utplånar sig själv. Den konfliktfyllda politiska kulturen kan ha haft nedslående konsekvenser. Men den var också ett medel för att reglera det som befinner sig hitom politiken: identifikationen av den andres figur med ett objekt för hat. Passionen för identitet är en fråga om rädsla: den obestämda rädsla som finner sitt objekt i den andres kropp. Det politiska, heterologiska iscensättandet av den andre var även ett sätt att civilisera denna rädsla. Rasismens och xenofobins återkomst betecknar alltså politikens kollaps, att den politiska behandlingen av orätten återgår till det primitiva hatets form. Uppgiften är därför inte bara att bemöta ett ”politiskt problem”. Den är att återuppfinna politiken.